Kommentarer
Postat av: johanni
Hej! Inga lätta frågor du ställer, och säkert finns det inte heller några lätta patentsvar... Jag har en 17-åring hemma och grubblar ofta på samma saker som du. Min första reaktion var att säga till, bli arg, ställa krav osv. Det funkade inte alls. Sen lät jag honom vara ifred. Det var inte heller någon bra idé.
Jag märker att uppmuntran fungerar mycket bättre än allt annat. När han är arg, trött, borta från skolan osv så vet han ju om det själv. Det sista han behöver är att jag anklagar honom för det. Så jag försöker hålla tyst när jag egentligen vill säga rakt ut vad jag tänker. Och jag försöker räkna till tio när jag får dörren slängd i ansiktet, eller känner mig avsnubbad helt utan anledning. Jag försöker komma ihåg hur det kändes att vara tonåring. Och jag försöker skapa ögonblick då vi också har roligt tillsammans. De finns, som tur är. Och då kan jag tänka att det här, det är tillfälligt. Det kommer att gå över.
Postat av: Marie-Louise Nilsson
hej jag har en 23 åring, 21 åring och en 16 åring och jag har lärt mig att lyssna på mina barn är det viktigaste. Alla måste få chans att hitta sin väg i livet och alla följer inte samma spår. Dvs går den raka vägen genom utbildning, jobb, skaffa partner, boende, bil och barn. Utan det kan vara lite krokigt och brokigt på deras väg. Min dotter 21 åringen trivdes inte alls på sitt program på gymnasiet. Hon tog ett sabbatsår och hittade sig själv. Hon började träna och hösten efter sökte hon in på ett mer praktiskt gymnasium och idag försöker hon kommer in i arbetslivet men har lite tuff att hitta vad som passar henne. Hon kommer nog få prova på massa olika innan hon hittar hem. Men jag tror det är viktig att alla får göra som de känner är bäst. Så jag tror som sagt det viktigaste vi kan göra som föräldrar är att visa att vi är intresserade av dem och vilka de är och att vi vill stötta dem i deras val. Det är tufft att vara tonårsförälder, men lycka till.
Postat av: Chris
Åhh så jag känner igen det. Sömnlösa nätter, frustration, hur man nästan är beredd att ge upp.
En sak som jag lärt mig är att vi alla vill göra bra saker. Vi vill höra att vi gör bra saker och om vi får höra allt bra vi gör (på ett bra sätt) så förstärks det bra. Och om någon då vill prata om sånt som kanske är mindre bra så är det lättare att lyssna om man innan fått höra dom bra sakerna. Tyvärr är det lätt att hamna i skäll/gnäll-träsket och vi är ju inte mer än människor. Det kommer bli bra - det blir det oftast även om det tar lite tid.